Onsdagen den femte september 2007 så fick jag och Kim reda på att fredagen den sjunde september skulle vi bli föräldrar. Allt var så overkligt, jag hade längtat och väntat sedan den 17/3 att våran lilla Orvis skulle födas. Nu när jag fått datum för det planerade kejsarsnittet kändes allt så himla overkligt.
Torsdagen den sjätte september så var vi på inskrivning på Södersjukhuset, vi fick b.la. se en film om hur kejsarsnittet går till, de tog lite blodprov på mig för att se vilken blodgrupp jag har (om jag inte minns helt fel så är jag A positiv), vi fick även träffa lite olika läkare som informerade om snittet, smärtlindring och tiden efteråt.
Jag sov inte många timmar natten mellan torsdag och fredag.
 Vi skulle infinna oss på Södersjukhuset fredagen den sjunde september kl. 7.10. Jag fick byta om till en vit rock och alldeles för stora knästrumpor som bara halkade ner till vristerna hela tiden. Kim fick ha gröna byxor och en grön skjorta, han såg ut som en läkare. Ingen av oss hade fortfarande hunnit smälta att vi inom 1,5 timme skulle bli föräldrar (och det skulle vi vara i resten av våra liv).
 Vi satt och väntade på att klockan skulle bli 8.10 för då var det dags att gå ner till operationssalen. Vi pratade om allt mellan himmel & jord, men vi pratade inte om hur våra liv alldeles snart skulle förändras för alltid. Vi hade fortfarande inte förstått vad det var som var på gång.
 När vi kom in i det där kalla rummet så började en narkossköterska förklara för mig vad som skulle hända. Hon (jag minns inte namn på någon av dem som var med inne på operationen) började med att sätta en såndär "dropp grej" i min handrygg, det gjorde jätteont tyckte jag. Sedan kom det in en narkosläkare som lokalbedövade mig i ryggen och efter det så satte han ryggbedövningen, sakta men säkert så kände jag hur jag vart alldeles varm om benen och efter ett tag så var jag alldeles bortdomnad i benen och magen. Jag fick lägga mig ner och under tiden så kom det in fler personer som skulle assistera under snittet. Jag tror att det var 4-5 sjuksköterskor, en barnmorska, en narkossköterska, narkosläkare och sedan de två läkarna som skulle göra själva snittet. När jag låg där på rygg och de riggade upp det där gröna skynket, Kim tog tag i min hand och narkossköterskan kopplade på en sån där syrgasslang i näsan på mig, då bara brast allt och jag förstod för första gången sedan telefonsamtalet i onsdags att jag inom en väldigt snar framtid skulle bli mamma. Tårarna rann stilla ner för min kinder, men en sak är säker, det var tårar av lycka. Sedan så talade en utav sjuksköterskorna om för mig att de skulle sätta katetern på mig (det var den sak som verkligen skrämde mig, själva snittet kändes inte så läskigt. Men att de skulle sätta kateter på mig, det var hemskt) nu grät jag ännu mer, den rara narkossköterskan stod bakom mig och klappade mig på huvudet och viskade snälla ord till mig. När alla förberedelser var klara så kände den kvinnliga läkaren efter med en pincett (hon nöp alltså mig) om ryggbedövningen hade tagit som den skulle, och det hade den gjort. Så nu var det dags för att sätta snittet.
Narkossköterskan som fortfarande stod bakom mig talade om vad de gjorde och sa till när det började att snitta. Jag visste från tidigare att det skulle ta cirka fem minuter från att snittet påbörjades till att den lilla där inne skulle vara ute. Det var de absolut längsta fem-minutrarna i mitt liv, det kändes fruktansvärt obehagligt när det bökade med att få ut den lilla, det kändes verkligen som att det slet och slängde med mig, den ena läkaren tröck på magen medans den andra var inne i magen och bökade efter vårat lilla barn, efter ca. två minuter frågade jag Kim om det inte gått fem minuter. Jag var så orolig att allt inte skulle stå rätt till med den lilla. Kim lugnade mig och sa att det bara gått ca. två minuter och bara en kort stund efteråt hörde jag ett babyskrik, det var det vackraste skriket jag någonsin hört, jag blev så lättad, en stor sten föll från mitt hjärta. Sedan kom fler och högre skrik, till slut så höll barnmorskan fram det lilla livet och vi fick titta efter vad det var för kön, det var en liten flicka. Precis som jag önskat och hoppats på. När jag fick se att det var en liten tjej, så rann tårarna ännu mer, jag var alldeles blöt i öronen. Det enda jag sa var, "Det är en tjej! Jag har ju sagt det hela tiden" och alla inne på operationssalen skrattade åt mig. Den rara narkossköterskan torkade hela tiden bort tårarna, men vad hjälpte det när det bara kom ännu fler tårar hela tiden? Jag var så lycklig. Barnmorskan och Kim tog hand om våran lilla dotter, Kim fick klippa navelsträngen, barnmorskan mätte och vägde. Efter en hel evighet (det kändes så iallafall) så lade de upp min vackra lilla dotter på bröstet. Allt det där obehaget som jag kände när de sög ut vattnet och blodet som fanns i livmodern, det var som bortblåst. Jag hade ju fått min vackra dotter och ingenting kunde störa mig när jag fick ligga och beundra henne. Kim tog ett nytt stadigt tag om min hand och strök mig och Lillan, omvartannat på våra kinder. Jag såg hur stolt han var, att han och jag fått en sådan vacker och välskapt dotter med tio fingrar och tio tår. Cirka kl. 8.30 satte de snittet, 8.37 var hon ute och 9.15 var hela operationen slut. Det lät väldigt obehagligt när de sydde ihop mig, men vad gjorde det? Vi hade ju äntligen våran dotter hos oss. När operationen var klar så blev jag iväg rullad till uppvaket, Lillan låg i sin "säng" som den stolta pappan Kim fick köra. Vi låg på uppvaket i ca. 1,5 timme, då fick vi börja lära känna våran nya familjemedlem, hon ammade två gånger på uppvaket, hon var vaken nästan hela tiden. Jag och Kim lös ikapp av stolthet...

Måndagen den tionde september fick vi åka hem från BB med våran dotter.

1.  2.  3.  4.  
5.  6.  7.  8.  
9.  10.  11.

Bild 1. Den blivande fadern väntar på att få se sin lilla Orvis för första gången.
Bild 2. Jag känner mig sjukt snygg i väntan på att få se min lilla Orvis för första gången.
Bild 3. Allra sista magbilden.
Bild 4. Den underbara utsikten vi hade från "väntrummet".
Bild 5. De förbereder för att sätta ryggbedövningen.
Bild 6. Det andra fotografiet på våran lilla tjej.
Bild 7. Första mötet mellan mor och dotter.
Bild 8. Vi två är nu är nu tre, för alltid.
Bild 9. Nu är operationen över.
Bild 10. Lillan ammar på uppvaket.
Bild 11. Nu är vi på väg hem, och äventyret har bara börjat....