Idag så har jag shoppat lite, både till mig och Saga. Bilder kommer under helgen... Det känns som att bloggen har hamnat lite i skymundan den senaste tiden, det beror på att jag hellre lagt min tid på att njuta av att vara mamma & umgåts med mina nära & kära.
Ikväll har mina bästa vänner, Anna och Victoria varit här och haft tjejkväll, vi har smaskat Ben & Jerrys, sett på Idol och så har vi turats om att mysa med Saga! Dagen och kvällen har varit helt underbara, jag älskar mitt liv som det är för tillfället!

Nu ska vi gå och lägga oss, är jättetrött!

Onsdagen den femte september 2007 så fick jag och Kim reda på att fredagen den sjunde september skulle vi bli föräldrar. Allt var så overkligt, jag hade längtat och väntat sedan den 17/3 att våran lilla Orvis skulle födas. Nu när jag fått datum för det planerade kejsarsnittet kändes allt så himla overkligt.
Torsdagen den sjätte september så var vi på inskrivning på Södersjukhuset, vi fick b.la. se en film om hur kejsarsnittet går till, de tog lite blodprov på mig för att se vilken blodgrupp jag har (om jag inte minns helt fel så är jag A positiv), vi fick även träffa lite olika läkare som informerade om snittet, smärtlindring och tiden efteråt.
Jag sov inte många timmar natten mellan torsdag och fredag.
 Vi skulle infinna oss på Södersjukhuset fredagen den sjunde september kl. 7.10. Jag fick byta om till en vit rock och alldeles för stora knästrumpor som bara halkade ner till vristerna hela tiden. Kim fick ha gröna byxor och en grön skjorta, han såg ut som en läkare. Ingen av oss hade fortfarande hunnit smälta att vi inom 1,5 timme skulle bli föräldrar (och det skulle vi vara i resten av våra liv).
 Vi satt och väntade på att klockan skulle bli 8.10 för då var det dags att gå ner till operationssalen. Vi pratade om allt mellan himmel & jord, men vi pratade inte om hur våra liv alldeles snart skulle förändras för alltid. Vi hade fortfarande inte förstått vad det var som var på gång.
 När vi kom in i det där kalla rummet så började en narkossköterska förklara för mig vad som skulle hända. Hon (jag minns inte namn på någon av dem som var med inne på operationen) började med att sätta en såndär "dropp grej" i min handrygg, det gjorde jätteont tyckte jag. Sedan kom det in en narkosläkare som lokalbedövade mig i ryggen och efter det så satte han ryggbedövningen, sakta men säkert så kände jag hur jag vart alldeles varm om benen och efter ett tag så var jag alldeles bortdomnad i benen och magen. Jag fick lägga mig ner och under tiden så kom det in fler personer som skulle assistera under snittet. Jag tror att det var 4-5 sjuksköterskor, en barnmorska, en narkossköterska, narkosläkare och sedan de två läkarna som skulle göra själva snittet. När jag låg där på rygg och de riggade upp det där gröna skynket, Kim tog tag i min hand och narkossköterskan kopplade på en sån där syrgasslang i näsan på mig, då bara brast allt och jag förstod för första gången sedan telefonsamtalet i onsdags att jag inom en väldigt snar framtid skulle bli mamma. Tårarna rann stilla ner för min kinder, men en sak är säker, det var tårar av lycka. Sedan så talade en utav sjuksköterskorna om för mig att de skulle sätta katetern på mig (det var den sak som verkligen skrämde mig, själva snittet kändes inte så läskigt. Men att de skulle sätta kateter på mig, det var hemskt) nu grät jag ännu mer, den rara narkossköterskan stod bakom mig och klappade mig på huvudet och viskade snälla ord till mig. När alla förberedelser var klara så kände den kvinnliga läkaren efter med en pincett (hon nöp alltså mig) om ryggbedövningen hade tagit som den skulle, och det hade den gjort. Så nu var det dags för att sätta snittet.
Narkossköterskan som fortfarande stod bakom mig talade om vad de gjorde och sa till när det började att snitta. Jag visste från tidigare att det skulle ta cirka fem minuter från att snittet påbörjades till att den lilla där inne skulle vara ute. Det var de absolut längsta fem-minutrarna i mitt liv, det kändes fruktansvärt obehagligt när det bökade med att få ut den lilla, det kändes verkligen som att det slet och slängde med mig, den ena läkaren tröck på magen medans den andra var inne i magen och bökade efter vårat lilla barn, efter ca. två minuter frågade jag Kim om det inte gått fem minuter. Jag var så orolig att allt inte skulle stå rätt till med den lilla. Kim lugnade mig och sa att det bara gått ca. två minuter och bara en kort stund efteråt hörde jag ett babyskrik, det var det vackraste skriket jag någonsin hört, jag blev så lättad, en stor sten föll från mitt hjärta. Sedan kom fler och högre skrik, till slut så höll barnmorskan fram det lilla livet och vi fick titta efter vad det var för kön, det var en liten flicka. Precis som jag önskat och hoppats på. När jag fick se att det var en liten tjej, så rann tårarna ännu mer, jag var alldeles blöt i öronen. Det enda jag sa var, "Det är en tjej! Jag har ju sagt det hela tiden" och alla inne på operationssalen skrattade åt mig. Den rara narkossköterskan torkade hela tiden bort tårarna, men vad hjälpte det när det bara kom ännu fler tårar hela tiden? Jag var så lycklig. Barnmorskan och Kim tog hand om våran lilla dotter, Kim fick klippa navelsträngen, barnmorskan mätte och vägde. Efter en hel evighet (det kändes så iallafall) så lade de upp min vackra lilla dotter på bröstet. Allt det där obehaget som jag kände när de sög ut vattnet och blodet som fanns i livmodern, det var som bortblåst. Jag hade ju fått min vackra dotter och ingenting kunde störa mig när jag fick ligga och beundra henne. Kim tog ett nytt stadigt tag om min hand och strök mig och Lillan, omvartannat på våra kinder. Jag såg hur stolt han var, att han och jag fått en sådan vacker och välskapt dotter med tio fingrar och tio tår. Cirka kl. 8.30 satte de snittet, 8.37 var hon ute och 9.15 var hela operationen slut. Det lät väldigt obehagligt när de sydde ihop mig, men vad gjorde det? Vi hade ju äntligen våran dotter hos oss. När operationen var klar så blev jag iväg rullad till uppvaket, Lillan låg i sin "säng" som den stolta pappan Kim fick köra. Vi låg på uppvaket i ca. 1,5 timme, då fick vi börja lära känna våran nya familjemedlem, hon ammade två gånger på uppvaket, hon var vaken nästan hela tiden. Jag och Kim lös ikapp av stolthet...

Måndagen den tionde september fick vi åka hem från BB med våran dotter.

1.  2.  3.  4.  
5.  6.  7.  8.  
9.  10.  11.

Bild 1. Den blivande fadern väntar på att få se sin lilla Orvis för första gången.
Bild 2. Jag känner mig sjukt snygg i väntan på att få se min lilla Orvis för första gången.
Bild 3. Allra sista magbilden.
Bild 4. Den underbara utsikten vi hade från "väntrummet".
Bild 5. De förbereder för att sätta ryggbedövningen.
Bild 6. Det andra fotografiet på våran lilla tjej.
Bild 7. Första mötet mellan mor och dotter.
Bild 8. Vi två är nu är nu tre, för alltid.
Bild 9. Nu är operationen över.
Bild 10. Lillan ammar på uppvaket.
Bild 11. Nu är vi på väg hem, och äventyret har bara börjat....

Planerade ni barn eller blev det en glad överraskning? Hur reagerade era familjer när de fick veta?

Nej, vi planerade inte att skaffa barn, men samtidigt så skyddade vi oss inte heller, planen var att jag skulle börja med mini-piller men det blev aldrig av. Och glad är jag för det idag när vi har våran fina lilla dotter hos oss.
De allra flesta blev överlyckliga över att vi skulle bli föräldrar, det är första barnbarnet på båda sidorna så Lillan har varit mycket efterlängtad.

Min fråga lyder,hur reagerade du närt du fick reda på att du var gravid? Var det planerat?

Jag blev självklart väldigt glad, men samtidigt väldigt rädd, men jag visste från första början att jag inte skulle göra abort. Nej, det var inte planerat.

hur ser vännerna på att ni har skaffat barn? några kompisar som också har barn? hur länge har ni varit tillsammans? *bara nyfiken* är det inte lite slitit i alla fall med att inte så sova hela nätter?

Alla våra vänner har varit väldigt glada över att vi ska få barn, jag trodde att folk skulle ha mer emot att vi valde att behålla barnet eftersom att vi är så pass unga. Men reaktionerna har varit helt tvärtom, nu får man istället höra hur många det är som själv är sugna på att skaffa barn. Nej, inga vi umgås med har barn, vilket är jättetråkigt!
Vi har varit tillsammans i 3 år nu i september.
Självklart är det jobbigt att vakna och amma flera gånger per natt, jag är en sådan människa som inte fungerar om jag inte får sova minst 8 timmar/natt. Det var väldigt länge sen som jag sov en hel natt,  när vi hade katt så fick han ofta ryck vid 5-tiden och var som galen här hemma, sen när jag blev gravid så var man uppe på toaletten flera gånger per natt, kroppen vänjer en vid att man kommer behöva gå upp på nätterna när den lilla är född.

Är ni förlovade?

Ja, vi förlovade oss den 2/3-06, i Spanien, Nerja, Tamango Hill. Vi var på semester i Spanien och vi förlovade oss en solstol med solen gassande över oss och havet som bakgrund. Helt underbart!

vad har ni för namnförslag på er fina lilla dotter? är hon lik någon av er föräldrar?

Våra namnförslag är, Linnéa (Kims favorit) och Isabell (min favorit). Jag tycker att Lillan är väldigt lik sin pappa Kim, och Kim är väldigt lik sin pappa Peter, så svaret på den frågan blir väl i sådant fall att ja, hon är lik sin farfar. Samtidigt har hon vissa drag från min sida och mina föräldrar.

Vet inte om du redan skrivit det någonstans, men hur var förlossningen? Om det tog lång tid och så?

Lillan föddes ju med planerat kejsarsnitt eftersom att hon låg i säte, så allt som allt tog "förlossningen" 45 minuter. Det kommer en mer utförlig förlossningsberättelse ikväll.

Hur träffades du och din kille?

(Jag drar historien i korta drag) När jag gick på gymnasiet var jag tillsammans med en kille, Micke, ett par månader. Vi gjorde slut  & hade ingen som helst kontakt med varandra (förutom att vi sågs i skolan ofta eftersom att vi gick på samma linje). Efter ett tag (ett år kanske) så träffades vi, han berättade att han träffat en ny tjej (vi kan kalla henne C) som tyvärr var upptagen, hon var tillsamans med Kim, Micke och Kim var väldigt nära vänner. För att det inte skulle bli så stor grej av att Micke "snodde" sin bästa väns tjej så parade C och Micke ihop mig med Kim. Idag så är Micke och C inte tillsammans och jag och Kim vi har ett helt underbart liv med våran lilla dotter.
Man kan även förklara det som att jag och C bytte ex med varandra ;)

1. Hur har erat förhållande utvecklats sedan ni fick barn?
2. Vad är jobbigast/mest tidskrävande med ett spädbarn?
3. Vad gör du om 10 år?

1. Det som hitills har ändrats är att Kim har fått ta mer "ansvar" över hus & hem, jag kan/får t.ex. inte lyfta för tunga saker, jag kan inte bädda sängen eller dammsuga, jag får inte lyfta tunga matkassar och liknande. Kim har aldrig behövt laga mat tidigare, men vissa dagar när jag har haft väldigt ont i såret så har jag inte orkat laga mat. Så förhållandet har nog inte utvecklats men "ansvarsområden" har bytts iallafall nu när jag är lite begränsad p.g.a. såret. Det har varit helt underbart att Kim har fått vara hemma den första tiden, det har nog stärkt vårat förhållande, hoppas jag.
2. Vill inte kalla att något är jobbigt.  Man får ta dagen som den kommer.
3. Om tio år har jag och Kim förhoppningsvis flyttat in i ett radhus/mindre villa och så har vi en lägenhet i Spanien (Nerja) som vi kan äka till när hösten & vintern här hemma känns för jobbig. Jag vill gärna ha ett syskon till Lillan. Jag arbetar förhoppningsvis med mitt drömyrke. Jag hoppas att vi har det lika bra om 10 år som vi har det idag.

Vad vill du jobba med när du "blir stor"? 
 
Jag vill arbeta som möbelrenoverare, ha en egen verkstad och en liten affär där jag kan sälja "upp piffade" möbler & jag vill även göra beställningsjobb åt andra. Jag praktiserade i åtta månader under min gymnasietid hos en möbelrenoverare och det var så himla kul så därför hoppas jag på att kunna utbilda mig inom den genren och sedan starta en egen firma.

Hur många barn vill du ha? Har du och Kim pratat om att förlova/gifta er? I så fall, hur ser ditt/ert drömbröllop ut?

Vad tycker du är bäst med att vara mamma? Vad tycker du, hittills, är jobbigt? Hur tror du att din föräldrasituation ser ut om säg, fem månader (alltså där jag är idag).

Det allra bästa och häftigaste var ju helt klart förlossningen. Sedan efter det så är det när Lillan ligger i min famn, tittar upp på mig med sina mörkblåa ögon, och jag bara känner hur hela jag fylls  utav kärlek.
Det som hitills varit "jobbigt" är att Lillan inte velat sova i sin egen säng på nätterna och p.g.a. det så måste jag ligga i så konstiga ställningar i sängen så att det gör ont i mitt sår. Det är självklart även jobbigt att se när min lilla dotter har ont i magen för att hon har så gasig i magen.
På frågan om vad jag gör om fem månader har jag verkligen fått tänka hur och vad jag ska svara, men jag vet verkligen inte vad jag ska svara på den frågan.

Har du känt att du förändrats sen du fick barn? Tror du att du kommer få fler barn?

Eftersom att jag bara varit mamma i 11 dagar så är det jättesvårt att svara på den frågan. Det som ändrats har väl med hormoner att göra, när jag var gravid blev jag arg & förbannad för minsta lilla sak, men enligt mig själv så är jag inte lika lättretad längre.
Jag hoppas på att i framtiden få ge Lillan ett syskon

När Lillan var född och barnmorskan höll fram henne så att vi fick se vad det var för kön så blev jag så innerligt glad när jag fick se att det var en tjej (att skriva det här får mig att börja gråta för att jag upplever det ögonblicket om och om igen) så jag hann inte se hur hon såg ut i ansiktet så när barnmorskan undersökte henne och Kim fick klippa navelsträngen så låg jag bara och grät. Tårarna rann oavbrutet för att jag var så lycklig så jag hade öronen fulla av tårar.
Undersökningen av Lillan kändes som en hel evighet, men till slut så fick jag upp henne på mitt bröst, jag var så glad och lycklig över min fina lilla tjej. Har aldrig känt så mycket kärlek på en och samma gång för någon i hela mitt liv. Jag var så stolt och lycklig att vi fått en sån fin och välskapt liten tjej.

Först efter en stund (en halvtimme eller något) på uppvaket så frågade jag Kim om Lillan hade hår eftersom att jag inte hunnit se det innan de satte på henne en mössa (strumpa var det igentligen), och han svarade ja! Hon hade massa mörkt hår på huvudet, våran lilla tjej.

Åh, vi börjar få ångest över att vi inte kan bestämma namn på våran tjej...
Hjälp oss, vad tycker ni hon ser ut att heta?
Ni behöver alltså inte välja mellan Linnéa och Isabell,
utan får mer än gärna ge oss lite tips!

Jag kan som stolt moster berätta att Annas & Kims lilla flicka är den sötaste bäbis jag någonsin har sett! Allt har som Anna tidigare berättat gått jättebra, Anna var mycket piggare än förväntat, Anna, Kim & prinsessan har idag haft besök av nära & kära, fler besök förmodligen imorgon och på söndag. Dem åker antagligen hem på måndag förmiddag, om Anna fortfarande mår lika bra. 

Om du bara visste hur mycket vi har längtat efter dig tjejen! <3

När Kim kom hem från jobbet idag och posten inte hade kommit så började han tjata om att jag skulle ringa till Södersjukhuset för att få reda på tiden för snittet. Så efter lite tjat så ringde jag och hon frågade om det var jag som var Anna ---, ja svarade jag,  och undrade hur hon kunde veta det. Hon hade precis tänkt att ringa mig och meddela att snittet skulle bli redan på fredag. Imorgon så ska vi på inskrivning och då får vi även information om tiden och lite annat som är bra att veta.

Jag har alltid älskat att läsa i boken som mina föräldrar skrivit om mig och min utveckling mitt första år, där finns även minnen sparade, min första hårlock b.la. Mina föräldrar har verkligen lagt ner tid på att skriva ner allt jag sagt och gjort första tiden i mitt liv. Det finns en pressad ros från mitt dop med i boken också.

Jag ska också vara sådär duktig och skriva upp allt, fotografera massor ska jag också göra. Har surfat runt lite på internet och nu har jag hittat en sån där bok som jag verkligen gillar, Bästa boken om mig, heter den.

Här kan man tjuvkika lite i boken; http://www.barnbyran.se/bom/boken1.html

Tyvärr har inte mina föräldrar varit lika ambitiösa (kan ju bero på att de hade en liten busunge att hålla reda på hela tiden) att skriva till mina småsystrar, min syster "I" har en bok, men det är inte mycket som är ifyllt, men "M" den stackarn har inte ens fått någon bok..

Bebisen - Din bebis ökar nu sin vikt med ca 28 g per dag. Den borde väga mellan 3.5 och 3.7 kg och vara mellan 48-50 cm lång. Hjärtat och levern laddar upp med näring som h*n kan använda framförallt vid syrebrist under förlossningen. Men även som en reservdepå de första dygnen innan den riktiga modersmjölken kommit igång. Nu förbereder sig bebisen för ett riktigt marathon, ni ska klara detta tillsammans så försök att hjälpa till så mycket du kan.

Du - Nu tar bebisen upp hela din mage som mäter mellan 35-37 cm. Det ligger en helt färdig bebis i din mage, är det inte otroligt? Nu kan bebisen komma ut vilken minut som helst, men kom ihåg att det är bebisen som bestämmer när det är dags. Om du inte skrivit en förlossningsplan ännu så är det hög tid för det.

Igår så var vi på kalas hos min faster "M" och hennes sambo "P", "P" fyllde 41 år. Vi blev bjudna på en helt underbar smörgåstårta. Av mig och Kim fick "P" massa olika höstblommor så att han kan göra fint ute i trädgården.
Vid 17-tiden så tackade vi för oss och begav oss av i ilfart mot Mariefred, där skulle vi gå på kräftskiva. Det var mycket trevligt, men vid 22-tiden så åkte vi till Kims mormor och morfars lantställe och sov där så att vi slapp åka hem till Farsta.

  
Detta var gårdagens outfit.
-Klänning, H&M mama
-Svarta strumbyxor, H&M
-Bruna stövlar med kilklack, Skovision (ej med på bild)

 

Cool jacka va? Den har Orvis morfar köpt. ;) Hoppas morfar "B" köper lika coola kläder till Orvis också.

---