Många av er läsare har säkert lagt märke till att jag knappt nämnt Kims namn sedan i julas..
Det beror på en enda sak..
Den 23/12 gick vi skilda vägar. Det känns för jävligt, ensamt och som ett stort jävla misslyckande! Ingen vore gladare och lyckligare än jag om det funkade för oss. Det var jag som bestämde mig för att jag inte orkade ha det som jag hade det då. Idag ångrar jag grymt mycket att jag gjorde slut, jag vill försöka en sista gång, men Kim känner att han orkar inte kämpa nå mer. För ja, vi har kämpat, länge! Det tär på förhållandet att bara bo i en etta och det tär på förhållandet att bara en har inkomst. Vi har, från dag ett, bott ihop hela tiden. Vilken kanske inte var så smart, men hur skulle vi ha gjort istället då?

Det här känns så jäkla tråkigt och jag tycker så himla synd om Saga, jag ville ge henne det allra bästa och det kan jag inte göra nu.

Saknaden av Kim och ensamheten får mig nästan att gå under, men jag måste orka för Sagas skull. Jag ångrar inte en sekund att vi valde att behålla henne, men fan, jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att Kim orkade kämpa lite, lite till.

Det värsta av allt första veckorna var att inte ha någon att vänta på, ingen Kim som kom hem efter jobbet. Ja, jag har Saga, men hon är inget vuxet sällskap. Det var skönt att ha en brytpunkt på dagen, om Saga hade en dålig dag kunde Kim avlösa mig en stund. Så funkar det ju tyvärr inte idag, jag får göra allt, städa, tvätta och laga mat med Saga "hängandes på armen".